It's the truth.

Är det inte ganska sjukt att efter varje förhållande man har haft så känner man ett tomrum, man känner sig lixom ensam, jag menar bara för att man är singel kan man inte vara lycklig då? Måste man ha någon för att kunna vara hel eller är man hel men man vill inte leva ensam ? Det är väldigt konstigt även om man har kommit över någon eller aldrig ens haft känslor så kan man ändå sitta och tänka, är det tryggheten man saknar? Att veta att när man kommer hem så finns han där, att ligga sked och höra att man är älskad? Eller veta att man inte är ensam? När en annan dörr stängs öppnas ju en annan, och allt händer av en mening. För vi alla kommer en dag att träffa en person som vi vet att vi kan stanna hos föralltid, det är bara upp till var och en att inse det och kämpa.

Jag menar jag sitter sjäv med känslor för ett ex över ett år senare, men det är dags att suta sörja nu, man får ta sig i kragen och inse att han var nog inte rätt för en, hur ont det än gör hur mycket man än älskar personen så måste man ju tillslut resa sig och gå därifrån. Du kommer såklart alltid att äska just den där speciella killen/tjejen. Men tilslut så orkar man inte kämpa mer eller sitta och vänta på att just den personen ska komma tillbaka, för antingen så gör han det eller så gör han det inte och i mitt fall inte, så vad har jag då för val? Jo att ta tummen ur röven resa mig upp och gå vidare, jag har hela mitt liv framför mig att krossa andras hjärtan och bli krossad själv, that's just life!

Det gör ont för oss alla men glöm inte att man alltid reser sig igen, förr eller senare.





göteböörg

ouuf är så trött på denna skit staden, uuuh ska bli så jävla gött å flytta härifrån .
fast när det vet ja inte blir la efter gymnasiumet antagligen blööö.

men ja jag har blivit så dålig på att skriva .. kommer inte ihåg hur man gör hehee.
Menmen whatever är på rätt gött humör faktiskt känns redigt skönt. Jobbigt när man är i en jobbig fas och man ba spyr på hela livet, haha kanske beror på att jag har varit ute i 8 helger å söpit skallen av mig och sedan nu har jag bara varit hemma haha...

Iaf på måndag ska jag till stan till min chef och skriva på anställningsavtal och får reda på lön o.s.v.
Sen börjar jag också praktisera på dagis haha, jobb på dagis praktik på dagis, ohh längtar, älskar små barn :D

Fredag i morgon, göööttt blir å gå ut å supa, så vi hörs la antagligen inte förrän på söndag

ja.. haha har inte så mkt mer och skriva för tillfället men vi hööörs antar jag.

va så sexig när ja va 11 ;)


word.










Trots att det har gått så lång tid så undrar jag hur våra liv hade sett ut idag om jag inte hade gått min väg, om jag inte hade valt andra framför dig, eller sårat dig som jag har gjort. Hade vi fortfarande varit tillsammans? Hade vi varit förlovade och lyckliga? Eller hade vi helt enkelt gått åt skilda håll ? Det gör så ont att veta att det var jag som lämnade dig, att det var jag som gick min väg.. Jag minns det som om det vore igår när jag satt på tåget hem för sista gången, hur varje meter längre ifrån dig bara gjorde ondare & ondare. Och att varje dag bara vilja plocka upp telefonen och ringa, eller vänta på att få ett sms ifrån dig. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för vad jag gjorde imot dig, och jag kommer heller aldrig sluta hoppas om att en vacker dag kommer allting att bli bra. För jag har lärt mig att man aldrig ska sluta hoppas. men en sak måste jag få dig att förstå, att det spelar ingen roll om det går ett år eller 50, jag kommer aldrig att glömma det vi haft. Du är värd allt gott och jag hoppas innerligt att du är lycklig och mår bra.

ja jag vet jag ska sluta skriva massa emotexter och blablabla. Men man måste få skriva av sig ibland Men jag ska bättra miiiig.


stuppiiid

Det gör så jävla ont, ont att veta att jag valde fel, jag valde en kille som jag inte ens har känslor för, har nog aldrig riktigt haft det heller, jag valde honom framför killen jag alltid har älskat, bara för att jag är så jävla rädd att bli sårad, för den ända personen som kan såra mig det är du. Efter dig alltså sen lääängesen tillbaka så har jag inte kunnat få känslor för någon, jag har försöktförsökt, men det går bara inte, jag har lurat mig själv att jag älskat någon annan, men det är sån bullshit.. Jag vet faktiskt inte hur jag någonsin ska kunna komma över dig. Ett år har gått, och jag sitter fortfarande med känslor för dig, en vän sa till mig att - Michaela du har ju nya förhållanden hela tiden. Jag blev arg, och undrade vafan personen menade med det, men nu vet jag, när jag är singel så börjar jag att tänka grubbla och sakna dig, därför slänger jag in mig i nya förhållanden, för då slipper jag tänka lika mycket och sedan lurar jag mig själv att jag har känslor för killen, men när det tar slut så kanske jag mår dåligt ett tag, men det är inte för att jag har känslor för killen utan för att jag får panik av att jag är ensam igen och vet att jag kommer börja tänka på dig igen, jag vet jag är psykiskt sjuk haha, men den kärleken som var mellan oss, den var äkta, och det känns som om den lågan aldrig kommer att slockna. Och det värsta av allting är att vi sårade varandra knäckte varann så hårt att vi inte har kunnat bli oss själva igen, jag vet mer nu än vad jag visste då, jag har växt och mognat, det är synd bara att jag inte tänkte som jag gör nu då, Jag kommer nog alltid att älska dig, 2010 var det absolut finaste året , du kom in i mitt liv, vände upp och ner på hela min värld, du är och kommer alltid att förbli min stora kärlek, finns ingen jag någonsin kommer att kunna älska mer. Du hjälpte mig upp och du var inte bara en pojkvän, du var också min allra bästavän.

Karma always win.

Jag hatar att vara så snäll, jag hatar att jag ALLTID finns för dem som behöver mig, jag hatar att jag har ställt upp för alla mina vänner, för man får då fan ingenting tillbaka, eller jo, man får en kniv rakt i ryggen. Jag hatar att jag förlåter människor om&om&om igen, och blir huggen varje gång. Jag HATAR att jag går och ältar saker att jag tar på mig skulden för allting hela tiden. och jag AVSKYR när någon säger att man är falsk och blablabla och aldrig vill se en igen, men ändå VEMS FUCKING DÖRR ÄR DET NI STÅR UTANFÖR SEN DÅ? jo det är min :) trots att ni har svurit på att aldrig mer återvända. hmmmmm, ja, vilken falsk person jag måste vara då ? ellleeeer ? Jag säger inte att jag är någon ängel, jag är aggressiv jag har humör jag är rak och ärlig och kan låta uppkäftig ibland ja jag vet det, men ni valde ändå att ha mig i erat liv, för den jag är . Ska jag då låtsas vara någon annan? Jag är också jävligt trött på människor som snackar sååå jääävla mycket skit om folk sen när man träffar dem ohhhh älskling fan vad jag saknar dig blablabla , man ba HALLÅ? snälla vi är inte 12 längre.  Jag vet inte huuuuur ni människor orkar? Det är också väldigt konstigt att jag alltid har fått höra av mina vänner/pojkvänner, oohh michaela du är de bästa som hänt mig, dig kan man lita på, och du vågar stå för det du tycker, men skenet kan bedra som dem säger. På två röda sekunder så är jag helt plötsligt, hora, falsk, fitta, blablabla. Asså jag är så fruktansvärt trött på den här skiten, det folk tydligen inte har lärt sig, det är att ta vara på det dem har, dem slänger iväg allt som ohh ja vet inte vad. Men en sak är säker det finns något heter KARMA bitch'Z  och karma vinner alltid, det borde ju ni veta? (:
sååååååååååååå nu har jag klagat färdigt.

Karma is a biitch

Oh, jag hatar när man får den jobbiga känslan av att sakna någon, sakna någon från förr, någon som inte funnits i ditt liv på huur länge som helst, öhh jag har en sån jobbig dag idag. Men som dem säger, om känslor kommer tillbaka så försvann dem aldrig, jag tror fan jag är dum i huvudet, ja det är jag ja är så fucking jävla dum.
Problemet med mig är (när det gäller kärlek) Jag är så förbannat jävla rädd för att bli sårad så jag väljer fel hela tiden, jag lurar mig själv till att älska en kille som jag inte ens bryr mig ett skit om? För jag vet ju vad mitt hjärta är någon annan stans, och där har det varit hur länge som helst, och kommer troligen alltid att vara också, men bara för att jag är den idioten jag är så valde jag andra framför killen jag älska mer än allt annat på denna jord? Visst fick en mig att må bra o.s.v. men i slutändan så är det fortfarande den andra? Asså varför är man så jävla rädd hela tiden, eller iaf jag, jag har insett nu, över ett fucking år senare att jag har valt fel hela tiden, jag har inte ens älskat någon annan? asså ohh vet inte ens vad jag ska skriva, ni fattar säkert inte ens vad jag skriver för jag fattar själv inte. Men men är tvungen å skriva av mig.

RSS 2.0